Till Mina Barn
12/8 2008
Tack mina barn för att ni finns! Ni ska veta att jag älskar er över allt annat på jorden. Jag räcker inte till för er alla och jag försöker så gott jag kan. Kanske inte alltid jag gör det rätta för er men jag gör det jag tror är rätt.
A : Där du är är nog bäst för tillfället iallafall. Du är som mig, ta emot hjälpen när du får den. Jag vet hur det känns att vara 15 år och inte få leva som man vill. Tro mig.
An : Dig räcker jag definitivt inte till för just nu. Du har det bra i det tillstånd du befinner dig i. Kommer det en dag du förstår så hoppas jag att du inser varför jag inte är där så mycket som jag skulle vilja.
M : Förstår om du mår dåligt. Det gör alla tonåringar. Att du mår extra dåligt nu förstår jag mycket väl. Vi mår dåligt av samma orsak. Tack för att du tar hand om din bror så mycket som du gör.
R : Älskar dig hur mycket som helst men hur länge orkar jag? Dina hinder blir mina hinder. Finns alltid här för dig.
S : Så liten men ändå så stor. Har fått gå igenom så mycket och hur mycket har du förstått?
G : Förstår nog mer än vad jag tror. Dina problem är medfödda precis som din brors. Förlåt oss om vi inte alltid orkar.
Med den här bloggen hoppas jag kunna skriva av mig om alla mina bekymmer. En del handlar om barnen, en del handlar om mig. Varför mina barn mår dåligt beror på mina gener och på hur jag mår. Ni som har den här sidan kan ni inte lägga till en rubrik som heter Idag eller något? Eller vi föräldrar eller något. Vi behöver skriva av oss och jag tycker det här är en bra sida att få råd på utav alla andra föräldrar som har mist ett barn, eller har sjuka barn eller så.
På den här sidan kommer jag inte säga vem jag är men de som känner mig listar nog ut det.
Tack för idag!
14/8 2008
Fy vad pinsamt! Sidan har ju hamnat på fel rubrik. Skulle ha hamnat på "tänker på dig".
Har fått besked idag som tar på min energi. Hur ska jag orka? Förstår inte att människor runt om alltid vet bäst och alltid är bäst. De har ingen aning om hur man har det eller hur man lever. Önskar att alla människor levde med en viss empati och inte misstrodde allt man sa. Vart tar denna värld vägen?
Folk tror inte att jag kan använda hjärnan själv. De tror alltid att det är någon som styr och ställer bakom mig. Att jag tar egna beslut och ansvarar och står för dem själv det spelar ingen roll. Att jag dessutom råkar ge lite ansvar till en människa som ALDRIG tagit ansvar var visst fel det också. Allt ska man orka som mamma. Till och med så mycket att man till slut inte finns till. Man bara är. Ett skal utan själ. En Robot.
Ska det vara så här?
God Natt!
15/8 2008
Har räknat ut att det har inte gått en dag denna vecka utan att jag gråtit. Antingen har det varit för att jag mår dåligt och sörjer. Eller så har det vart att jag blivit så arg så jag gråter. Vissa människor har svikit mig och sig själva så enormt att jag snart exploderar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Har lämnat över ansvaret för min äldsta dotter till sin far. Har i över 20 år känt denna människa och trodde jag verkligen kände honom. Men där ser man. Det man tror är inte alltid verklighet. Jag har alltid tagit hand om barnen. Både i med och motgångar men orkar inte mer. När jag behöver hjälp för lite avlastning efter så många svåra år så får jag en utskällning och får rätt upp i ansiktet att jag är en dålig mor. Jag har missat ett möte på alla dessa år. Hur många möten har han inte missat.
Han är arg för att han för en gångs skull får ta ansvar. Men vilken nyhet. Alla människor får någon gång i sitt liv ta ansvar och det har jag gjort i hela mitt liv.
Jag har försökt och försökt och jobbat ihjäl mig för att göra det bästa för mina barn. Det jag trott varit bäst iallafall. Vad mer kan jag göra?
Om jag överhuvud taget ska orka leva så måste jag släppa lite på allt jag bär på. Om jag ska få vara jag och inte det där tomma skalet.
Ses imorrn (tror jag)
/jen
/Lillemor