Positiva Inga Wolff

Inga och jag träffades som nyinflyttade på Lidingö i början på 60-talet. Vi bodde grannar och hade då var sitt barn. Våra dåvarande män arbetade på Lidingöbanan med skiftarbete så vi hade mycket tid med varandra Inga och jag. Dåligt med pengar hade vi men med Inga var det ändå alltd kul. Hon kunde skratta åt allt elände. Det blir inte bättre för att man gnäller sa hon alltid. På 80-talet kom vi från varandra lite grand men en dag ringde Ingas man Hans och sa att Inga var allvarligt sjuk och låg på sjukhuset i Uppsala. Jag bodde då som nu i Norrtälje och åkte genast till sjukhuset och besökte henne ett antal gånger. Trots den allvarliga sjukdomen så var Inga glad och så småningom fick hon lämna sjukhuset för att vårdas hemma i Gävle. Hennes man Hans skötte då det mesta åt Inga. Jag skrev brev och skickade kort varhelst vi var i världen för jag visste att Inga blev så glad. Vi talade också med varandra i telefonen och hon var hela tiden positiv, glad åt sina barn och barnbarn och sin man. När Hans dog trodde vi nog många att nu klarar hon inte detta liv längre. Men jodå hon kom igen. Jag är glad att jag hann berätta för Inga att hon var min förebild. Efter 10 år i sjuksäng orkade inte hennes kropp längre. Det var sorglig men samtidigt tacksamt att hon slapp ligga sjuk längre. Livet har blivit mycket tristare sen Inga gick bort men jag är mycket tacksam att fått vara hennes vän i nästan 50 år.

Inga jag minns dig så länge jag lever.
Inger